Vackra ord

”Lllabelllllo. Llypsyyl.”

Ahlborn låter l:en rulla i skenet av overheadapparaten. Då och då flyger små droppar ur saliv ut ur munnen på honom och projiceras till innebandybollar på den vita (men av ålder beiga) duken bakom honom. Han låtsas bry sig om utsöndringarna genom att vifta med handen i luften som om han försökte fånga dem innan de landar, men egentligen bryr han sig nog inte.

”Lllabelllloo. Llypsyyl. Ni hör skillnaden va? Labello låter ju mer som något man skulle vilja ha på läpparna än Lypsyl. Mjukare, trevligare, mindre vasst.”

Den beskrivna företagsekonomilektionen med E3a för sisådär 20 år sedan minns jag av helt okänd anledning. Det finns ingen förklaring, men varje gång jag tar upp mitt Lypsyl ur fickan kommer den mig till minnes. Jag brukar också tänka att jag faktiskt hellre smörjer mina läppar med Labello eftersom det låter trevligare, men eftersom man tager vad man haver får jag nöja med Lypsyl.

Men kan ord verkligen vara trevliga? Ja, jag tänker mig nog att de kan det. Vissa ord känns helt enkelt bättre att säga, tänka och skriva. Kanske för att de låter på ett mysigt sätt, är förknippade med något supernajs eller helt enkelt bara är lite coola och ovanliga. Sedan några dagar har jag funderat lite kring vilka mina favoritord är och därför, på absolut ingens begäran, tänker jag stapla dem på hög nedan. Lite som en kom-ihåg-lapp till min framtida Folkeserbe, sådär.

---

• Suddgummi. Låter det inte underbart, så säg? Ett gummmi att suddda med. Ljuvligt. Och för er som inte vet vad suddgummi är för något så är det en (ofta) fyrkantig liten attiralj som fungerar på samma sätt som backsteg på datorn gör. Om det inte är ett luktsuddgummi vill säga, för de är värdelösa och fungerar inte alls. Man måste också hålla i pappret när man suddar med suddgummi, annars kommer man förr eller senare att skrynkla det våldsamt (alla som har gjort det, räck upp en hand). Annan nyttig suddgummikunskap är att man kunde klippa sönder dem och skjuta dem på varandra i klassrummet (inte på läraren). Det går inte att skjuta backstegstangenter på varandra.
  

• Fejdlysten. Här handlar det om att vara bråkig och jag älskar det i all sin ålderdomliga klang. Inte att vara bråkig alltså, men att säga fejdlysten. Det liksom avdramatiserar det allra mesta. Se bara här:
  ”Fejdlystna fotbollshuliganer skingrades av polisen” och ”fejdlystet ungdumsgäng hotade parkeringsvakt” eller ”fejdlystna IS-sympatisörer utropade kalifat”.
  Tyvärr valde gubbarna (sannolikhetsbaserad gissning) som ligger bakom SAOL att stryka fejdlysten ur sin värdelösa ordsamling 2006 (samtidigt som de stoppade in viktiga ord som torskkvot och ränteoro). Obegripligt!

• Glögg. När man närmar sig juletid är det få saker som är känns mysigare än att föreslå en kopp glögg till kvälls-tvn. Tyvärr visar det sig ganska kort därefter att ordet ”glögg” är godare att ha i munnen än själva drycken. Jag tror att det har med alla g:n att göra, de är liksom sköna att forma i så hög ordhalt som 50%. Seså, säg nu glögg ett par gånger. Visst är det skönt?

• Sumprunkare. Innan någon får panik och rodnad längs med kindbenen är det på sin plats att förklara vad en sumprunkare är för något. Kort beskrivet så var det ett yrke som gick ut på att hålla sumpen på fiskebåtar i rörelse så att fångsten däri fick vattnet syresatt. Sedan kom någon på maskinen och sumprunkarna dog ut.
  Själv kom jag för första gången i kontakt med ordet när Kapten Haddock använde det som skällsord i en rejäl mängd Tintin-album, och såhär på ålderns höst tycker jag nog att det är på tiden att runk-ordet släpps ut ur skämsfacket. Så våga nu säga att du runkar på huvudet och att du runkar ned äpplen från trädet. Och glöm inte att skratta, helst så att du runkar.

• Allgrå. Det här ordet finns nog inte egentligen, men jag tycker om det. Uppfinnare är antingen Per Gessle eller jag själv genom att fellyssna på hans låt ”Här kommer alla känslorna (på en och samma gång)”. Han sjunger nämligen ”jag ska skrika så det hörs genom all grå betong” utan ett uns av mellanrum mellan all och grå. Jag tänker att allgrå är så grått att det är grått rakt igenom utan minsta antydan till annan färg. På samma vis tänker jag att andra färger kan vara allfärgade. Igår hade jag till exempel på mig en allgul tröja.

• Färst. För er som känner mig är det här lite som att slå in en öppen dörr. Färst är ett fantastiskt bra ord om man vill slippa göra bort sig genom att säga ”du fick minst poäng” för det stämmer inte, de flesta poäng är lika stora. Däremot kan man ju säga att ”du fick minst antal poäng” och för att då slippa behöva fundera på om det inte heter ”lägst antal poäng” i så fall så kan man helt enkelt slå till med ett kort och smarrigt ”färst poäng” istället. Det skadar heller inte att folk blir irriterade och hävdar att det inte finns något som heter färst när man svänger sig med det. Men jo, det finns. Få, färre, färst.

• Baggbölare. Det här ordet har jag lärt mig av Kalle Lind utan att ha något speciellt användningsområde för det alls. Det är bara ett roligt ord som jag aldrig vill avlära mig. Ursprungligen är det en benämning på någon som olovligt avverkar skog, något ägarna av Baggböle sågverk i Västerbotten eventuellt gjorde under 1800-talets mitt. Så tänk på det nästa gång du hugger julgran utan att någon ser, baggbölare där.

Amatören

Tro det eller ej, men såhär på första advent ska jag faktiskt försöka mig på att vara lite seriös. Det finns många ämnen att vara seriös om, som t.ex. när man ska gå upp på morgonen, om man ska äta kebabtallrik till middag eller hur man på allra bästa sätt utför ett mord på Hitman. Men idag tänkte jag faktiskt vara det om böcker och i synnerhet en viss sådan.

Frånsett en del av den studentlitteratur jag påprackas i min vardag älskar jag böcker och jag läser så mycket jag orkar och hinner. Därför blir man lite extra nöjd när man inser att man har en riktig författare i sin bekantskapskrets, nämligen Rasmus Lenefors, författaren till boken Amatören. Är detta då ett sponsrat inlägg där Folkeserbes blogg har snärjt in sig i en härva av skörlevnad? Nej. Jag gillar boken, och har därför bestämt mig för att lämna min bloggdvala och skriva några rader om den.

Amatören är en politisk thriller som… Vänta nu.

Skrev jag politisk thriller om en bok som jag läser!? Jag ska ärligt säga att politik intresserar mig minimalt och jag funderar betydligt oftare på den där kebabtallriken jag nämnde än politiska spörsmål, men trots sin beteckning som en politisk thriller begravs jag som läsare inte i sidvis av politiska utlägg och pikar à la Jan Guillou vilket jag är tacksam för. Istället utgör politiken en kontext som faktiskt är ganska intressant. Alltså:

Amatören är en politisk thriller som handlar om den nybakade politikern Robin Kvist. Som brukligt i thrillers begås ett mord i bokens början och detta mord misstänker jag (jag vet alltså inte ännu) att Robin kommer att bli inblandad i på ett eller annat sätt. Man kan lätt föreställa vad som händer med en svensk politiker som på något sätt anknyts till ett mord, när man minns vad som händer med politiker som köper Toblerone med fel kort och jag tycker att historien lovar gott inför den fortsatta läsningen.

Varför ska man då läsa den här boken istället för att damma av Henning Mankell eller för den delen någon annan författare som knåpar ihop spännande thrillers? Jo det ska jag berätta för er (ni trodde väl inte att ni skulle komma undan!?):

För det första för att boken är skriven och utspelar sig i nutid. Världen som vi känner den med mobiltelefoner, DNA, Facebook, Twitter och där kända personers varje steg bevakas i detalj finns i den här boken. Jag tycker även att den är skriven på ett modernt språk som för tankarna en liten gnutta i riktning mot Jens Lapidus, och här vill jag understryka ordet gnutta, eftersom jag tycker att Lapidus sätt att skriva är ytterst irriterande. Här går det dock aldrig så långt, utan språkbruket stannar vid något som jag vill kalla modernt. Slutligen, det är alltid spännande att bekanta sig med nya författare, så istället för att gå till bokhyllan och hämta en sönderläst bok av favoritförfattaren tycker jag att man kan prova något nytt i vintermörkret, och varför då inte Amatören?

Fanta Strawberry and Kiwi. Testet!

Jag vill härmed påpeka att det här är ett livetest. I detta nu sitter alltså undertecknad och smuttar på en nyöppnad flaska Fanta Strawberry and Kiwi. För groupies och andra sjuka människor är det alltså läge att göra detsamma. Och ja, jag dricker alltså läsk mitt på blanka förmiddagen. Detta är inget jag normalt brukar göra, utan något jag i det här fallet har valt att göra för er skull, och den tandhygien jag bara för några minuter sedan besatt är därmed ett minne blott. Generösa gåvor i form av tandvårdsprodukter önskas alltså i framtiden.

I mitt förra inlägg nämnde jag att den lokala Maxi-butiken inte hade fått in Strawberry and Kiwi i sitt sortiment. Det har den förmodligen fortfarande inte, men mitt rop på hjälp genom en generös gåva gav resultat. Inte mindre än 76 flaskor Fanta har inkommit till redaktionen, men eftersom min gode vän Lennartsson i all sin godhet levererade den allra första, är det just hans exemplar som i detta nu fuktar min gom.

Låtom oss börja recenserandet.

Ingredienser:

Kolsyrat vatten, socker, citronjuice från koncentrat (3%), naturlig kiwiarom med andra naturliga aromer, växtkoncentrat (morot och färgtistel), surhetsreglerande medel (citronsyra) och stabiliseringsmedel (E414, E445).

Är det bara jag som reagerar på en sak? Ja alltså, förutom de i dunkel höljda ingredienserna i form av E-medel och färgtistel(!?)? Läsken innehåller ju inte en enda jordgubbe! Inte ens tveksam kemisk arom från jordgubbe kan skönjas. Detta blir genast ett problem för mig eftersom mitt intresse för läsken enbart grundas på dess påstådda jordgubbssmak.

Utseende:

Läsken ser ut som radioaktivt avfall ungefär. En onaturligt röd, lätt genomskinlig vätska som bara väntar på att hällas ner i ett ovetande matsmältningssystem. Botten upp!

Lukt:

Läsken luktar precis som vanlig apelsin-Fanta. Det är helt klart oroväckande eftersom jordgubbar, kiwi och apelsiner överhuvudtaget inte har något gemensamt luktmässigt. De kemiska smakämnena i läsken luktar uppenbarligen inte som de smakar(?)…

Smak:

Dags för det viktigaste. Är läsken god? Smakar den jordgubbe och kiwi? Facit:

Medan läsken befinner sig i munnen smakar den…ingenting. Bara surt. Därefter smakar den ännu mer surt och smaken påminner faktiskt en hel del om grapefrukt. Jordgubbe och kiwi då? Jodå, efter en stund övergår eftersmaken från surt blask till att påminna om jordgubbssmak, men någon kiwi hittar jag inte. Vid närmare eftertanke är eftersmaken precis samma som om man dricker jordgubbsfestis. Klibbigt, surt, sockrigt och artificiellt.

Slutsats:

Fanta Strawberry and Kiwi är äcklig. Köp den inte.

Framförallt, drick den inte!

Harry Potter

Jag och frugan var och såg den sista filmen om Harry Potter på bio häromdagen, så nu tycker jag att det är på sin plats att uttrycka vad jag tyckte om eländet. Därför tänker jag göra det.

Härmed varnas ni som ännu inte har sett filmen, för nu jag tänker spoila så mycket jag bara orkar!

Jag vill börja med att säga att jag aldrig har varit något större fan av Harry Potter. Hypen om den glasögonprydde trollkarlsstackaren har aldrig drabbat mig, och följaktligen har jag inte heller läst någon av böckerna. Jag såg liksom aldrig poängen med att vuxna människor skulle läsa barnböcker för sitt eget nöjes skull bara för att böckerna råkade vara tjocka. Hypen drabbade dock min pappa Tejp-Rolle som skaffade böckerna så fort de släpptes, och eftersom min pappa kan få för sig att läsa precis vad för skräp som helst – han läser till exempel Svarta Hingsten-serien just nu – blev jag ännu mindre intresserad av Harry Potter. Jag skulle till och med vilja sträcka mig till att jag blev minusintresserad om det finns något som kallas så.

Tejp-Rolle skaffade även filmerna i fina DVD-utgåvor när de släpptes och satt sedan högljutt och prisade de fantastiska effekterna, medan jag muttrande gick förbi och förkunnade att jag inte ens skulle slösa bort min tid genom att titta på filmerna. Dock kröp jag till korset en dag när jag var sjuk och själv hemma (jag ville ju inte riskera att upptäckas) och såg den första filmen. Det fick jag snabbt ångra, för en gulligare och mer käck film får man leta efter. Allt i hela filmen var bara underbart, alla var glada, den fantastiske glasögonprydde grabben med Zorromärket i pannan var allas gunstling, han räddade dessutom allt och alla trots att han inte ens hade lärt sig att trolla ordentligt. Jag förstod ingenting av storheten i det. Alls. Och därmed lade jag ner Harry Potter för jag hade trots min motsträvighet försökt, men inte gillat det. Bra så.

Sedan träffade jag Frugan. Hon har läst alla böckerna och ville hemskt gärna titta på filmerna tillsammans med mig. Vad gör man inte för kärleken? tänkte jag och satte igång den första filmen. Jag tyckte att den var precis lika gullig, käck och allmänt Disneyaktig (något som är så tillrättalagt att man vill kräkas) som första gången jag såg den. Men eftersom jag hade kärleken som motivation gjorde jag ett nytt försök att gilla den, misslyckades, satte i nästa film, försökte gilla den, misslyckades, satte i nästa film, försökte gilla den, och nuuu började det hända något. Filmerna började bli lite mörkare, allt det där dundergulliga tonades ned och problem och mörker började hopas. Filmerna blev mer vuxna. Jag började bli intresserad. Vem var egentligen den där Voldemort, och hur såg han ut? På vilken sida stod Snape? Det började faktiskt bli spännande.

Jag har fortfarande inte läst böckerna, men har sedan dess följt historien via filmerna med stor behållning. Därför var jag väldigt nyfiken och förväntansfull när det hela nu skulle avgöras i den sista filmen. Mörkret har tagit över totalt, och de tre så såta vännerna Harry, Ron och Hermione har ju till och med bråkat så mycket att Ron bestämde sig för att dra. Hur skulle det sluta? Jag för min del hoppades att alla skulle dö. Framförallt hoppades jag att den förbaskade Harry skulle dö så att alla kunde få lite lugn och ro, för där Harry drar fram uppstår det enbart problem.

Hur slutade det då? Jo såhär:

Till min enorma glädje – jag hoppade av glädje i biofåtöljen – dog Harry Potter i filmen. Han själv visade sig nämligen vara en av de ”Horrokruxer” som de modiga hjältarna behövde förstöra för att kunna besegra Voldemort.

Voldemort förresten, vem var det som kom på att han skulle se ut som Benjamin Syrsa och prata som Mr. Burns!? Han verkade vara en ganska läskig typ så länge han var ”den vars namn ingen fick nämna”, men så fort han visade sin nuna första gången var allt förstört. Fast han hade faktiskt ganska äckliga fingrar, det hade han ju trots allt…

Iallafall, Harry offrade alltså sitt liv för att rädda alla andra. Sååå ädelt. Självklart kunde det ju inte sluta på det sättet, utan Harry hade fått ärva en återuppståndelsesten av Professor Dumbledore och med hjälp av den dog han likförbannat inte. Han besegrade därefter Voldemort med lätthet, eftersom den trollstav Voldemort använde – världens mäktigaste trollstav, Fläderstaven – visade sig ha sin lojalitet någon annanstans. Detta visste barnet Harry såklart om, medan den mäktige Voldemort hade missat den detaljen. Allt slutade alltså till mitt förtret med att det goda som vanligt vann en storslagen seger.

Tyvärr räckte det inte där utan J.K. Rowling ville göra slutet ännu mera gulligt och barnvänligt genom att visa Harry, Ron och Hermione 19 år senare (samma förbannade glasögon på Harry förutom att de nu är kromfärgade) då de följer sina egna barn till den magiska perrongen på väg till Hogwarts. På så sätt visade det sig bli ännu en generation Pottrar och Rowlings löfte om att den sista boken om Harry Potter nu är skriven känns därmed aningen tomt. Så fort tid och lust (pengasug?) finnes kommer hon självklart att fatta pennan och skriva fler böcker.

En historia som gick från supergullig till domedagsmörk slutade alltså på precis det gulliga och tillrättalagda sätt jag var rädd för. J.K. Rowling vågade helt enkelt inte slutföra serien på det sätt den faktiskt hade förtjänat. Frugan kom med ett intressant förslag om hur hon tyckte att det hela skulle slutat, och jag är faktiskt beredd att skriva under på det:

Alla kända karaktärer utom Harry Potter dör. På så sätt får Harry för resten av sitt liv leva med att så många människor dog för hans skull och han blir därför en tillbakadragen enstöring. I sina försök att gottgöra allting bygger han upp Hogwarts igen och blir ännu en i raden av mystiska rektorer på skolan. I sin ägo har han alla tre dödsrelikerna, Fläderstaven (som den idioten i filmen bröt och kastade ned för ett stup, alltså bara för Voldemort att hämta när han vaknar till igen), Återuppståndelsestenen och Osynlighetsmanteln. Dessa och den historia han bär på gör att mystiken aldrig riktigt klarnar runt honom och han dör som en ensam man av ålder i ”Vidbehov-rummet”.

Nu är iallafall eländet över. Liksom detta inlägg.

Lite chips

Den viktigaste delen av en affär är dess chipshylla. Därför passerar jag sagda hylla varje gång jag handlar, på jakt efter nyheter och gamla favoriter. Oftast brukar chipssmaker kännas krystade och sällan eller aldrig smakar de särskilt gott. Jag måste bara gå förbi. Ifall att…

För ett tag sedan fick mina falkögon syn på en ny gul påse från Estrella högt upp på hyllan. Så högt att normalt folk inte når upp till den (a sign?). Som tur är så är jag allt annat än normal och sträckte helt enkelt ut min arm och plockade ner en påse. ”Double Cheese & Chili”, stod det på den. ”Kan det  vara gott?” tänkte jag. Egentligen vill jag inte köpa påsen, för om man tvunget ska stoppa i sig chips kan man ju iallafall hålla sig till de goda chipsen, och som jag nämnde tidigare brukar nya smaker vara… Låt oss kalla det ”inte goda.” Men eftersom jag försöker leva efter devisen ”try it, you might like it”, åkte påsen ner i min korg likförbaskat. Bingo! Det ångrar jag sannerligen inte! Påsen visade sig inte bara innehålla chips, utan dessutom chips av ett utomordentligt delikat slag, som i från och med nu kommer att vara en given favorit i min bok. Stark ostsmak, med ett litet sting av chili som avslutning. Ska ni bara följa ett råd det här året, följ detta: Åk till affären och köp en påse Double Cheese & Chili.

Har även noterat att den av mig recenserade Mysmatchen nu är avgjord. Den vinnande smaken blev Vilda Western Barbeque. Föga överraskande för en självutnämnd chipsexpert som undertecknad. Jag utnämnde den ju som solklar vinnare redan här: https://folkeserbe.wordpress.com/2010/10/30/mysmatchen-3-vilda-western-bbq/. Dock står den sig slätt mot Double Cheese & Chili.

Till Estrella: Jag hör av mig angående fakturan.

Mysmatchen 3: Vilda Western BBQ

Då Malmö FF mitt i brinnande guldstrid spelade borta mot Häcken i onsdags ansåg jag behovet av en påse chips vara överhängande. Dags för den 3:e Mysmatchkandidaten alltså. Jag har medvetet sparat Vilda Western BBQ till sist då jag faktiskt hade en del förväntningar på smaken. Någonstans inom mig hoppades jag att den från chipshyllan försvunna chipssmaken Barbecue hade kommit tillbaka, och avsmakningen utvecklades närmast till en jämförelse mellan Vilda Western BBQ och den gamla Barbecue. Att ha höga förväntningar är alltid vanskligt oavsett vad man sysslar med, så nu var det verkligen upp till bevis!

Utseende: Inga överraskningar. Grovräfflade chips utan några konstiga färger eller kryddor. Jag vill minnas att de klassiska Barbecue-chipsen hade en extremt orangerött utseende så om man kan vara besviken på ett chips utseende så var jag nog faktiskt det i detta fallet. Onödigt skulle det visa sig då smak och färg sällan hör ihop överhuvudtaget. Det gör de inte nu heller.

Smak: Yes! Barbecuesmaken satt där den skulle. En välbekant smak som avrundas med en släng av sourcream & onion. Det verkar ha gått någon form av inflation i chips med sourcreamsmak och OLW tenderar att blanda in smaken i ett stort antal av sina nuvarande chipssorter. Som tur är passar smaken perfekt i detta fallet och intrycket är att chipsen helt enkelt är goda. De är dessutom lite ojämnt kryddade vilket ger en välkommen omväxling då barbecuesmak är ganska intensiv. De smakar inte lika starkt och mycket som originalbarbecue, men det är bara en fördel då de var på gränsen till alldeles för starka.

Eftersmak: Eftersom chipsen har en ganska kryddig och stark smak bibehålls denna smak även i eftersmaken. Sourcreamsmaken märks mer här än under själva ätandet men den dominanta smaken är helt klart barbecuekrydda. Här har vi det största problemet med så pass smakrika chips: Eftersom de är så intensiva både i smak och eftersmak blir man snabbt nöjd och bestämmer sig för att dricka några klunkar vatten istället. De flesta ser förmodligen detta som en fördel då det säkert bidrar till ett minskat intag, medan jag ser det som en nackdel. Jag vill äta mycket chips!

Smak morgonen efter: Jämfört med de två tidigare betygsatta smakerna smakar Vilda Western BBQ betydligt mer dagen efter. Ändå inte närmelsevis så mycket som jag var rädd för och jag finner mig nöjd när jag vaknar på morgonen trots en ganska rejäl chipssmak i munnen. Törstig blev jag dock och det skall erkännas att jag drack en del vatten under natten.

Sammanfattning: Äntligen finns det en chipssort med barbecuesmak igen! Återstår att se om denna smak blir den vinnande och därmed blir ordinarie i chipssortimentet, men i min bok har vi en klar vinnare här. Smaken är välbekant, kryddig och rundas av med en släng av sourcream & onion. Det kan helt enkelt inte bli fel. Chipsen ger trots sin intensiva smak en variation då de är ojämnt kryddade, precis som undertecknad vill ha dem. Dessa chips skall konsumeras vid fler tillfällen. Kanske redan i helgen?

Betyg: 4 fettceller av 5 möjliga

Mysmatchen 2: Creamy Pizza

Olikt Pickles & Mayo hade jag inga som helst förväntningar på Creamy Pizza. Ärligt talat tyckte jag att de här chipsen verkade allmänt vidriga och jag ansåg dessutom risken överhängande att de skulle bära med sig en smak av sunkiga Friggs Pizzariskakor. Jag blev överraskad..

Utseende: Grovräfflade, och med en konstig orange färgton. Om chipsen har en konstig färg beror detta oftast på att de är totalbesudlade av diverse kryddblandingar. Så är det förmodligen i detta fallet. En jämn totalbesudling helt utan luckor.

Smak: När jag stoppade det första Creamy Pizza-chipset i munnen var min första tanke: ”Det här var ju faktiskt inte så illa!” Totalt oväntat, för jag hade faktiskt väntat mig motsatsen! Samma tanke när jag stoppade in nästa chips och så fortsatte det. Jag försökte sedan drista mig att tänka: ”De här chipsen var ju faktiskt goda!” Där tog det stopp. Hur gärna jag än ville kunde jag inte tänka det utan att ljuga. Missuppfatta mig inte här, chipsen är inte på något sätt äckliga, de är bara inte särskilt goda i längden heller. Enligt påsen smakar de tomat och basilika med en klick cream cheese som avslutning. Jag kan ärligt talat varken dementera eller bekräfta att chipsen smakar tomat och basilika. Cream cheese-smaken kände jag dock, men här har vi ett problem. Man vet helt enkelt inte vad chipsen smakar, och när sedan ALLA (jag menar verkligen EXAKT ALLA) chips i påsen smakar EXAKT lika mycket och EXAKT likadant av en oidentifierad smak tycker jag att det hela blir dötrist och platt.

Eftersmak: Det är i eftersmaken som Cream cheese-köret kommer in i bilden. Chipsen har en mycket tydlig eftersmak av ost, vilket jag som ostälskare uppskattar väldigt mycket. Dock samma problem här: Alla chipsen smakar EXAKT likdant och EXAKT lika mycket. Tråkigt!

Smak morgonen efter: Chips med konstig färg brukar tendera att ge en helvetesmorgon dagen efter, men faktiskt inte i detta fallet. Man är inte törstigare än en vanlig morgon trots ett ganska rejält intag kvällen före. Jag undrar om detta är något OLW har satsat lite på vid framtagandet av de nya sorterna? Återstår att se vid testet av Vilda Western BBQ.

Sammanfattning: Inte heller dessa chips är något jag kan tänka mig kommer att fylla min chipsskål framöver. Smaken är alldeles för.. oidentifierbar, jämn och fri från överraskningar. Man vet egentligen inte vad chipsen smakar, men alla smakar likadant och lika mycket. De smakar inte illa på något sätt, men de ger liksom ingen wow-känsla heller. Det är inga goda egenskaper för chips i min bok iallafall. Nä, om jag blir sugen på något med pizzasmak i framtiden fortsätter jag att besöka min lokala pizzeria.

Betyg: 3 fettceller av 5 möjliga

Mysmatchen 1: Pickles & Mayo

Fråga mig inte varför, man jag hade faktiskt en hel del förväntningar på denna suspekta chipssmak. Jag tänkte att den helt enkelt är så konstig att den måste vara god. Nu vet jag bättre..

Utseende: Chipsen är grovräfflade och ser ut och känns precis som vilka OLW-chips som helst. Jag föredrar egentligen de finräfflade chipsen, men fine, grovräfflat går också bra.

Smak: Pickles & Mayo smakar.. Saltgurka. Det är i och för sig inte en alls oväntad utveckling eftersom de faktiskt enligt smakbeskrivningen ska smaka just saltgurka. Men ursäkta, är det verkligen en chipssmak man vallfärdar till affären för att köpa? Jag tycker inte det. Majonnässmaken kände jag ingenting av och förmodligen har någon smart person på OLW insett att chips med smak av majonnäs inte skulle bli någon hit, varvid de har tonat ner den smaken till obefintlighet.

Eftersmak: Efteråt lämnar chipsen en smak av vinäger i munnen. Jag råkar faktiskt tycka om vinägerchips varvid detta faktum är avgörande för att påsen blir uppäten överhuvudtaget.

Smak morgonen efter: Nästan ingenting faktiskt! Här får chipsen högsta betyg då man endast påminns om inmundigandet av en genomsnittlig morgontörst. Om ni undrar varför jag har med detta kriterium i min bedömning, tänk ”Morgonenefter300gramSourCream&Onionchips”. Värre än bakfylla.

Sammanfattning: Det här är inga chips jag kommer att köpa fler gånger. Det är helt enkelt inte tillräckligt gott med chips som smakar saltgurka. Vinägereftersmaken är visserligen helt ok, men om jag vill åt vinägersmaken köper jag en påse Salt& Vinegar istället. Plus i protokollet  för den milda dageneftersmaken då man i princip inte märker av gårdagens chipsfrosseri, men å andra sidan är det ganska symboliskt för en chipssmak som man helt enkelt glömmer ganska fort.

Betyg: 2 fettceller av 5 möjliga.

Mysmatchen

Antar att ingen har missat att OLW i vår/somras utlyste chipstävlingen Mysmatchen som gick ut på att komponera en egen chipssort. Chipsälskare som jag är deltog jag självklart i tävlingen med min smak Garlic & Cheese, men p.g.a. begränsad framgång i omröstningen blev svenska folket utan min chipssmak. Tycker vitlök hade passat bra på chips jag..

Som jag nämnde tidigare är jag en stor chipsälskare, och det har funnits perioder i mitt liv då jag i princip har levt på chips. Därför har jag spenderat de senaste veckorna spanandes i Maxi Kristianstads chipshylla efter de 3 Mysmatchfinalisterna. Jag har spanat förgäves vill jag tillägga då jag till slut kommer över chipsen på Eko i Fjälkinge. Skäms Maxi!

Finalisterna som jag tänkte mig att provsmaka och betygsätta är:

• Pickles & Mayo
• Creamy Pizza
• Vilda Western BBQ

Om jag ska vara riktigt ärlig finns det ingen av de 3 finalsmakerna som tilltalar mig sådär våldsamt. Smakerna känns antingen krystade av prestationsångest att blanda till något ovanligt, eller alldeles för vardags-B (ni har min fulla tillåtelse att använda er av mitt nyss påhittade ord). Vem (förutom tyskar då) vill liksom äta chips som smakar majonnäs? Hur fan gör man så att chips smakar krämig pizza? Och är krämig pizza ens gott? Smakar inte Vilda Western BBQ precis likadant som de gamla klassiska ”Barbecue”, som av någon oförklarlig anledning försvann från våra chipshyllor?

Återkommer efter första provsmakningen.